Font size Font size smaller Font size normal Font size bigger

Narkotika i trafiken

Publicerad 12.12.2005.

Antalet narkotikapåverkade förare har kraftigt ökat i Finland de senaste tio åren. År 1990 påträffades i 178 fall ämnen som klassas som narkotika hos motorfordonsförare (= 15,3 % av 1162 misstänkta). 1995 konstaterades 327 fall (44,2 % av 739 misstänkta) och 1999 hela 918 fall (= 55 % av 1683 misstänkta). Vanligast år 1999 var amfetamin (670 fall) och cannabis (580 fall).

Narkotiska preparat medför en ökad olycksrisk i trafiken men verkar på lite olika sätt. Cannabisprodukter försvagar motorik och koordination samt förmåga att uppskatta avstånd, fart och tid. Olycksrisken för förare som använder cannabis är i medeltal 3–5 gånger så stor som för nyktra förare. Cannabis försämrar körförmågan redan vid måttliga doser: en vanlig dos cannabis (20 mg tetrahydrocannabinol) försämrar körförmågan hos ovana användare i lika hög grad som en promilles alkoholfylla.

Amfetaminderivat (t.ex. metamfetamin, MDMA eller ecstasy, MDA, MDEA, MBDB, DOB, MDOH, 2-CB, 4-MTA) ökar såväl risktagande som aggressivitet och impulsivitet och ger ibland upphov till psykotiska reaktioner. Hallucinogener framkallar hallucinationer, känsla av allsmäktighet och tvångsföreställningar. Panikreaktioner och oförmåga att kontrollera impulser leder även till olika olyckor. LSD och andra hallucinogener kan orsaka “eftertrippar” som kan uppträda ännu en månad efter användning trots att ämnet inte längre finns kvar i kroppen. “Eftertripparna” ger ofta synrubbningar samt rubbningar i förmågan att uppfatta rörelser, tid och fart, vilket försämrar trafiksäkerheten. Abstinenssymtom ökar olycksrisken allra mest hos opiatberoende.

Sporadisk användning av narkotika är inte i sig något hinder för att en person ska beviljas körkort, men det är förbjudet att köra i narkotikapåverkat tillstånd. En person som använt narkotika åtalas för rattfylleri när det kan bevisas att körförmågan varit “nedsatt”, och för grovt rattfylleri när körförmågan bevisligen har varit “klart nedsatt”. Som bevis räcker inte enbart fynd av narkotika i urinprov eftersom narkotika kan synas i laboratorieproverna flera dygn efter att verkningarna upphört. Drogpåverkan uppskattas oftast av läkare med hjälp av kliniska test eller genom att polisen samlar information kring händelsen. Utgående från den narkotikakoncentration som påvisas i urin och blod ger Folkhälsoinstitutet ett utlåtande till åklagarmyndigheten om de narkotiska medlens inverkan på körförmågan.

1996 trädde EU:s körkortsdirektiv i kraft i Finland. Direktivet förbjuder att man beviljar eller förnyar körkort åt personer som är alkohol- eller drogberoende och som inte kan låta bli att köra när de är drogpåverkade. Den som kört i drogpåverkat tillstånd och åkt fast kan åläggas en viss tids uppföljning, då personens droganvändning följs upp med urinprov. Körkortet förnyas först då man med stöd av läkarutlåtande och regelbundna läkarkontroller kan anta att personen i fråga varit utan narkotika under en tillräckligt lång tid.

Olika snabbtester för narkotika som polisen kunde använda i samband med trafikrazzior tas som bäst fram på olika håll i världen. Tillsvidare används sådana test endast i forskningssyfte.

MKD, docent Timo Seppälä
Folkhälsoinstitutet