Du är här

Medicinsk avgiftnings- och substitutionsvård för opioidberoende

Publicerad 26.8.2005. Uppdaterad 1.6.2010

Enligt social- och hälsovårdsministeriets förordning 33/2008 (http://www.finlex.fi/sv/laki/alkup/2008/20080033) kan man ordinera läkemedel som innehåller metadon eller buprenorfin som avgiftnings- eller substitutionsvård för opioidberoende. Förordningen slår fast att, förutom medicinsk vård, så ska vården alltid inbegripa också annan medicinsk och psykosocial vård samt regelbunden uppföljning av vården. Jämfört med tidigare är förordningens centrala mål att bedömningen av vårdbehovet samt påbörjad och förverkligad behandling ska ske inom bashälsovården, så att vården skall vara så lättillgänglig för patienten som möjligt. Endast då vården är krävande finns det grund att bedöma vårdbehovet och förverkliga vården inom specialsjukvården. Enligt förordningen kan medicinsk substitutionsvård påbörjas på patienter som inte är avgiftade från opioider. 

Målet med avgiftningsvården är att avgifta patienten från opioider samt att uppnå medicinfrihet, det vill säga patienten ska sluta använda också avgiftningsmediciner. Avgiftningsvård kan ske antingen i öppen vård eller på anstalt, beroende på patientens helhetstillstånd. Enligt förordningen är medicinsk substitutionsvård en rehabiliterande vård som siktar på nykterhet. Målet med behandlingen kan också vara att minska skadorna och förbättra livskvaliteten. Då behandlingen på grund av sin natur tar lång tid, ska man enligt den nya förordningen försöka flytta vården så nära patientens bosättningsort som möjligt.

Bedömningen av behovet av medicinsk substitutionsvård baseras på en medicinsk diagnostik av opioidberoendet samt en utredning av patientens helhetstillstånd som utförs av ett flertal personer från olika specialområden. Påbörjandet av medicinsk vård ska primärt ske inom den öppna vården, men om patientens drogmissbruk kräver det (gäller speciellt användandet av benzodiazepiner) finns det grund för att påbörjandet ska ske på anstalt för att förbättra chansen att behandlingen ska vara lyckad och säker. Efter detta förverkligas medicinbehandlingen kontrollerat på vårdstället. Man kan ge ut hemdoser om patienten visar en bra reaktion på behandlingen. Med detta menas oftast att annat bruk har upphört, att patienten har lärt sig rätt dosering av medicinen och är redo att följa doseringen.

Valet av substitutionsmedicin och doseringen av den valda medicinen bestäms individuellt. Avsikten med medicineringen är att ”normalisera” hjärnfunktionen som har avbrutits till följd av drogmissbruket, så att behovet att använda drogen försvinner och personen kan fokusera på att sköta om sina person- och arbetsrelationer och andra saker. Effekten av medicinen är jämn under hela dygnet utan stark eufori eller förlamande verkan, och utan att humöret och prestationsförmågan pendlar från den ena stunden till den andra. Forskning visar att substitutions- och underhållsbehandling ger resultat: användningen av olagliga substanser lämnas bort eller i alla fall minskar, brottsligheten minskar, risken för död och sjukdomar minskar, livskvaliteten och den sociala situationen förbättras och det blir möjligt att få bättre nytta av andra behandlingsmetoder.

Med jämna mellanrum måste man göra en grundlig bedömning av om det är möjligt att avsluta den medicinska behandlingen och fortsätta rehabiliteringen endast med stöd av andra metoder. Vid behov kan den medicinska vården pågå också länge. Med substitutionsbehandling som minskar problemen avses behandlingen av en sådan patient för vilken det är speciellt viktigt att minska hälsoproblemen som missbruket orsakar, minska andra nackdelar och förbättra livskvaliteten, fastän missbruket kanske aldrig kan avslutas.

Substitutionsbehandling kommer alltid att vara baserad på en vårdplan som uppdateras regelbundet. I den ska man också definiera patientens behov av psykosocial rehabilitering. Den är en central del av behandlingen som ska erbjudas i tillräcklig mängd åt patienter som har nytta av det. Då patientens vårdbehov ändras ska man också ändra den behandling som erbjuds.

I och med den nya förordningen blev det möjligt att utfärda recept på ett kombinationspreparat med buprenorfin-naloxon. Avsikten med förändringen är att möjliggöra behandling av patienterna inom bashälsovården, precis som är fallet vid många andra långtidssjukdomar, i det skede då patienterna inte längre behöver intensiv psykosocial rehabilitering. Ordinationen av medicinen kräver ett apoteksavtal (http://www.terveyskirjasto.fi/xmedia/extra/hoi/hoi50028a.pdf) och grundregeln är att medicinen kan överlåtas till patienten med 12 veckors mellanrum. I augusti 2009 började kombinationspreparatet för en tidbestämd period omfattas av grundersättning, något som har ökat antalet behandlingar inom bashälsovården.

Enligt förordningen ligger ansvaret för att ordna substitutions- och underhållsbehandling på patientens hemkommun. Hemkommunen har också ansvar för behandlingskostnaderna. Antalet patienter i vården har ökat tydligt de senaste åren, men problem med att få vård finns ännu i stora städer och speciellt i huvudstadsregionen. Den försämrade ekonomiska situationen verkar tyvärr igen föra utvecklingen i en sämre riktning.

Den medicinska substitutionsvården har fått en fast position i det finländska vårdsystemet och diskussioner om meningen med den har blivit klart färre. Nu ligger utmaningen i att utveckla innehållet i behandlingen och gradindelningen, så att behandling som fungerar på olika nivåer kan erbjudas olika typer av patientgrupper i enlighet med deras behov. Målet är att möjliggöra vård av fler patienter än tidigare utan att höja kostnaderna oskäligt mycket.

Kaarlo Simojoki
Överläkare
Esbo A-klinikverksamhet

Rauno Mäkelä
Ledande överläkare (pensionär)
Järvenpää socialsjukhus

Var den här artikeln till hjälp?
totala antalet av rösterna: 1119 - det genomsnittliga röstning: 3

Jaa

Facebook Twitter Google+ Delicious Google bookmarks